Mjölkflaskans upp- och nedgång

När Mjölkcentralen (MC) bildades 1915 övertog de Mjölkbolagets leveranser av kontroll- och barnmjölk. För hygienens skull tappades denna mjölk i glasflaskor eller plomberade bleckflaskor, som sedan kördes ut i staden med särskilda hästekipage och levererades direkt till hushållen. Glasflaskan som förpackning var således i bruk hos MC ända sedan starten.

Glasflaskans historia i Sverige är emellertid äldre än så. Redan 1884 hade Mjölkbolaget Audumbla, ett privat mjölkförsäljningsbolag som bildats i Stockholm 1880, efter utländskt mönster börjat sälja mjölk i glasflaskor direkt till konsumenterna. Idén kom från USA, där en uppfinningsrik mejerist 1878 börjat tappa mjölk på glas. Han blev inledningsvis utskrattad, men hans kundkrets växte och andra mejerier i Amerika följde snart efter.

Mejeriaktiebolaget Victoria, grundat 1889, var också bland de första i Sverige att använda glasflaskor för vanlig konsumtionsmjölk. Deras verksamhet var speciellt inriktad på försäljning av mjölk i egna butiker men glasförpackad mjölk levererades också till restauranger, fabriker och mjölkautomater och en tid även till folkskolorna.

Göteborg föregångare på glasmjölk

I Göteborg hade flera mejerier under 1900-talets inledande år börjat distribuera mjölk i glasflaskor till hushållen. Arla Mejeriaktiebolag, som grundats 1909 i Göteborg, hakade tidigt på trenden och kunde från 1933 erbjuda glasflaskor i de egna butikerna. 1939 såldes 75 procent av all konsumtionsmjölk på glas, och Göteborg låg därmed som god etta bland landets städer.

Året innan, 1938, och alltså rätt sent i förhållande till Göteborg, hade MC börjat lansera vanlig konsumtionsmjölk i glasflaskor. Efter en stor brand i MC:s lokaler 1937 byggdes mejeriet ut med en avdelning för förpackning av mjölk i flaskor. Tappningshallen hade stora fönster ut mot Torsgatan, där den nyfikne stockholmaren kunde stanna till och beskåda det klirrande skådespelet när tappningsautomaterna och de kapsyltillverkande flaskförslutningsmaskinerna fyllde och förslöt flaskorna.

Disponent Kurt Benzinger, son till konsul Fredrik Benzinger, hoppades att MC med sin flaskmjölk skulle slå ett slag för den hygieniska distributionen. Mjölken var något dyrare, men efterfrågan blev ändå snart stor. I de modernare stadsdelarna i Stockholms ytterområden var särskilt enlitersflaskorna populära, medan mindre flaskor såldes bättre i kontors- och fabriksområden.

Pappersförpackningarna tog över

I början av 1950-talet dominerade glasflaskorna helt. 90 procent av den butikssålda mjölken utgjordes av glasmjölk. Men då var det redan dags för ett nytt emballage. Det var engångsförpackningarna i papp som introducerades på marknaden, och de blev snabbt populära hos både konsumenter och återförsäljare.

Även mejerierna såg en klar fördel med pappersförpackningarna. De var mindre skrymmande, och man sparade mycket utrymme när de stora diskmaskinerna för glasflaskor kunde tas bort.

Ett annat växande problem med glasflaskorna var den s.k. solsmaken, en bismak som uppkom genom att mjölken utsattes för ljus efter tappningen. Mjölken blev illasmakande eller t.o.m. odrickbar. I ett försök att åtgärda detta introducerades på försök under sommaren 1957 bruna glasflaskor för konsumtionsmjölk i Stockholm och Södertälje. Det var emellertid ingen långsiktig lösning.

1963/64 försvann den sista flaskmjölken i Stockholm, och i mitten av 1970-talet var glasflaskans tid i landet helt förbi.

Skriven av Lisa Qviberg, arkivarie och skribent