Fusionen: Arla blickar utomlands

Under 1960- och 70-talen, när invägningen minskade och nya engångsförpackningar erövrade mjölkmarknaden, svepte den stora fusionsvågen fram i Norden. Finland fick sitt stora nationella mejeriföretag Valio, i Danmark växte Mejeriselskapet Danmark (sedermera MD Foods) fram som det stora nationella företaget, och i Norge fanns starka strävanden mot det som idag kallas Tine.

I Sverige kom fusionsvågen tidigare och något snabbare än i övriga nordiska länder. Den stora multifusionen kom redan 1972 då Mjölkcentralen, västsvenska LMC, Sydöstmejerier (Kalmar/Blekinge) och Örebroorten gick samman och bildade det nuvarande Arla. Namnet Arla kom inte förrän 1975 och då i kombination med Mjölkcentralen. Först 1980 vågade styrelsen släppa Mjölkcentralen och kalla företaget för Arla.

MC/Arla var i början av 1970-talet ett av världens största mejeriföretag, och med en invägning på 2,4 miljarder kg mjölk var det världens största lantbrukskooperativa mejeri. Men sedan följde nära 30 år utan tillväxt och utan något volymtillskott på invägningen.

Fusionen som sprack

Den sista (?) svenska fusionen kom 1991 då Arla fusionerade med lilla Gefleortens mejeriförening och ökade sin marknadsandel från 64 till 66 procent av den svenska mjölken. Denna fusion godkändes inte av Näringsfrihetsombudsmannen (NO), som drev ärendet till Marknadsdomstolen, som 1992 förbjöd fusionen. Gefleorten fick återetableras, och sedan dess har alla senare prövningar i Konkurrensverket utgått från denna dom.

Det nordiska perspektivet var kanske ett naturligt steg. I Arlas årsredovisning 1989 finns också det första officiella uttalandet i denna riktning när jag, som dåvarande vice vd, uttalar att ”drömmen om ett stort nordiskt mejeriföretag väckts”.

Sverige började närma sig EU och tillsammans med Norge och Finland ansökt om medlemskap. Danmark var sedan tidigare medlem. EU hade också genomfört sin inre marknad, d.v.s. mjölk och andra färska lantbruksprodukter kunde föras fritt över gränserna utan vare sig tull eller annan kontroll. EU hade också infört nationella kvoter, och varje land hade tilldelats en produktionskvot. Eventuella överdrag straffades med böter som varje enskild bonde fick betala om han överskred sin gårdskvot.

EU-medlemskapet ändrade allt

Sveriges riksdag hade 1990 ironiskt nog beslutat att genomföra en total avreglering på mjölkområdet. Nu blev det inte så utan Sverige fick den 1 januari 1995 medlemskap i EU och därmed en omfattande omreglering i stället för den beslutade avregleringen. Sverige och Finland röstade ja till EU medan Norge röstade nej och därmed hamnade utanför EU, men med bibehållet starkt införselskydd och en omfattande reglering.

”Sveriges ansökan om EU-medlemskap är en gåva till dansk mejeriindustri”, uttalade MD Foods styrelseordförande. Det omfattande brobygget över Öresund var påbörjat, och i den danska föreställningsvärlden var de svenska prisnivåerna så attraktiva för den offensiva danska mejerinäringen att det för dem nog bara fanns en fil att köra i på den nya bron.

Inom svensk mejerinäring fanns det motsvarande anledning till pessimism inför EU-inträdet. Från Svensk Mjölk varnades det för att EU-inträdet skulle medföra ett mycket kraftigt fall i de svenska avräkningspriserna. Dessbättre skulle det visa sig att dessa dystra profetior var felaktiga, och med hjälp av ett dramatiskt valutafall så klarade sig de svenska mjölkbönderna utomordentligt väl under de första årens EU-inträde.

För Arlas ledning var EU-inträdet en stor och allvarlig förändring av marknadsvillkoren. Det pressade också frågan om tillväxt, och de stora satsningar som företaget gjort på varumärkesbyggande och produktutveckling krävde på sikt en tillväxt i volymer och marknader. Signalen från Konkurrensverket om att tillväxt inom Sverige var omöjlig var också tydlig. Kvar stod möjligheterna till en internationell expansion.

Skriven av Åke Modig, f.d. koncernchef i Arla Foods